-
Känslan av att vara värdelös har börjat smyga sig på. Jag har all tid i världen men vet knappt vad jag skall göra av den. Eller det är nog organiseringen av den lediga tiden som gör mig förvirrad. Jag borde plugga körkortsteori. Men de har vuxit någon typ av hat mellan mig och teoriboken. Jag får helt enkelt dra mig i kragen!
-
Motivationen för Attityd-bloggen dör sakta ut. Då och då dyker det upp bra idéer i huvudet på mig, men tiden jag skulle behöva lägga ner för att skriva ner dessa inlägg känns inte det minsta värd för den där idiotiska summan. Skulle inte förvåna mig om Graffitiredaktionen tjänade mer. Och folk har målat upp en bild av att man får in en hel del pengar, 820 efter skatt känns jävligt skrattretande. Sedan tycker jag absolut om att blogga och skriva. Men Attitydbloggens är nästintill sunkig. För det första är utseendet något sjukt tråkigt, för det andra saknar den en hel del funktioner (som till och med finns hos blogg.se), sedan är man begränsad i användandet av bildmaterial, man kan inte använda vilka bilder man vill i och med att det är en större tidning som måste vara noggranna med copyright. Dock får man ju en del ”bonus” som att man blir igenkänd, och diverse inbjudningar till tillställningar/konserter o.s.v. Sedan har vi grymt duktiga redaktörer som bryr sig om sina reportrar och gör det bästa för att hjälpa oss. Jag tycker verkligen jättebra om Carl, inte för att jag gillat tidigare redaktörer mindre (Munira var dock en jättefavorit! Saknar henne!), men man känner verkligen att man har Carls stöd i det man gör. Han är duktig och kreativ. Men jag vet inte riktigt hur högsta chefen på GP tänker. Jag lär ju inte släppa jobbet, men lönen är fortfarande skrattretande och jag är verkligen i desperat behov av ett riktigt jobb, snarast! Jag är öppen för allt (utom telefonförsäljning).
-
Hoppas verkligen jag kommer in på psykologprogrammet nu till våren, men med tanke på de skyhöga intagningspoängen som låg på runt 18 senast så… det är väll de inte helt omöjligt men inte helt möjligt heller. Mitt snitt låg kring 16,4 eller något liknande. Känns så värdelöst att se den där siffran när jag tänker på hur man slet röven av sig för de flesta betygen. Samtidigt blir jag förbannad för att jag inte gav mer i vissa ämnen, spanskan, rättskunskapen och engelska A. Hade utan några svårigheter kunnat fixa ett VG där, men jag var lat och stötte ut de ämnen som för stunden tycktes vara mindre intressanta. Hade jag inte gjort det så kanske man hade legat på åtminstone 17 nu.
-
Nu blev det mest en massa saker jag behövde skrika ut, inget vidare välformulerat. Men vad jag från början ville få sagt var egentligen att jag tror att jag är en sådan där människa som mår bra av att vara överdrivet upptagen med saker och ting. Kanske inte hela tiden. Men jag vill gärna ha uppgifter att ta mig an, bara ha den där känslan om att man under ett antal timmar skall få gjort ett visst antal uppgifter. Egentligen kanske jag borde försöka njuta av denhär tiden, utnyttja den genom att umgås mer med mormor och morfar, promenera, läsa de där böckerna jag aldrig hinner läsa klart, laga mat med pappa eller bara sitta och tjöta. Men jag vet inte, det är inte att det lockar mindre, det är mest det att jag går mig själv på nerverna. Och någonstans tror jag, att jag är rädd för att stämplas som misslyckad för att jag inte arbetar. Att gå in på Arbetsförmedlingen kändes nästan skamligt (helt fel tänk jag vet!). Det började så bra och jag är väll rädd att allt skall gå ner sig i botten. Jag måste organisera om mig själv och mina mål.
