Vi smälte maten och bären med lite te och soul. Men soulen beslöt sig efter en stunds spelade för att tystna.

Då passade jag på att beundra de oerhört vackra pelargoner som Andreas mor hade lite varstans i den där magiska lilla röda stugan.

När solen började gå ner plockade vi fram en påse marshmallows. Andrea, Mikaela och A envisades med att grilla dem över värmeljus. Men så skulle det absolut inte gå till.

Så jag gnällde som en tjurig fyraåring och vips så satte vi liv på grillen igen. Mikaela visade upp sina gömda scoutskills och ordnade med de mest fantastiska pinnar ni kan tänka er. Behöver jag ens säga att marshmallowsen smakade som gyllene vaniljdrömmar?

Vi satt i gräset, fyllda på gyllene vaniljdrömmar. Det var fint, tills de där läskiga småkrypen började dyka upp och jag bara ville hem till staden och alla skrik. Så vi satte oss i Andreas bil och påbörjade en färd tillbaks till höghus, avgaser och trottoarkanter.

Jag bara tjatade om hästar under den där bilfärden.

Om hur jag ville fota dem med min polaroidkamera.

Och om hur mycket jag saknade doften av hö i håret. Och om hur otroligt vackra hästar är.

Jag bara älskade världen som flög förbi genom den där bilrutan till ljudet av en brusande radio som spelade låtar jag inte ens minns.

Och där någonstans på vägen led kvällen mot sitt slut. Och jag minns att jag tänkte att jag var en av de lyckligaste flickorna i världen.

Min första lediga dag sedan något som kändes som en oändlighet sedan. Jag hoppade i långklänningen dagen till ära och matchade pojkvännens lånade flanell med en hårsnodd i samma färg.

Sedan begav jag mig mot fotokompaniet ihop med mitt A.

Där köpte jag ny film till en Polaroidkamera jag hittat hemma hos mig kvällen före. Jag köpte en nyproducerad film från The Impossible Project för att testa. På varje film står ett omöjligt uppdrag skrivet(mitt första ser ni här ovanför). Jag smälte lite.

När jag tagit en otroligt fin bild på min otroligt snygga pojkvän, begav vi oss mot Pustervik där vi tog oss lite tilltugg och ett glas vin.

Och runt femtiden begav vi oss till världens sötaste lilla röda stuga med vita knutar. Där väntade Andrea och Mikaela.

Som hade dukat upp för en finfin middag.

De andra grillade flintastek och hamburgare, men jag var mer sugen på lax.

Jag skulle riva citronskal till min sås, och rev lite mer än bara citronskal med det där rivjärnet. Det gjorde ont.

Mikaela var egentligen kvällens grillmästare, men Andrea hade svårt att hålla fingrarna borta och ville också peta lite.

Doften av grillat är bland det bästa jag vet.

Min lax smakade himmel, och jag dränkte den i en kall sås gjord på gräddfil, hackad gräslök och rivna citronskal. Hela middagen var soul, skitsnack och mätta smaklökar.

Och till efterrätt stoppade vi i oss mängder med bär, trots att det knappt gick att få ner något mer.

Ph. Julias vita drömmar.
.

Naturen är givmild trots att vi är ett gäng idioter. Och det finns så otroligt mycket vackert att se såhär års. Jag skulle önska lite sol nu till helgen. Det skulle vara så fint att få utforska Botaniska Trädgården med mitt A, äta bär i gräset och kanske kika efter små fina ting i nötta butiker längst med Göteborgs gator.